Pojken cyklade på trottoaren på sin gamla, gnisslande och rostiga cykel. Kedjan lät så högt att ljudet ekade genom hela gatan. Förbi­gångare vände sig om och tittade snett på honom. Vissa irriterade sig på ljudet, andra grimaserade när de såg det avflagade ramen och de rostiga ekrarna.

Men pojken brydde sig inte. Den här cykeln hade han fått av sin pappa. Gammal, ommålad med pensel i garaget, med ett repigt sadel. För andra var det skräp, men för honom var det en dröm. Han cyklade vidare med ett leende och höll styret hårt.

En polisbil bromsade in bredvid honom. En polis klev ur. Lång, i mörk uniform, med allvarligt ansikte. Med en gest stoppade han pojken.

— Var har du fått den ifrån?

— Pappa gav den till mig, — svarade pojken tyst.

— Har du papper? Ett kvitto? — frågade polisen.

Pojken skakade förvirrat på huvudet. Han förstod inte vad det handlade om. Han cyklade ju bara.

Polisen granskar cykeln noga. Han stryker handen över den rostiga ramen och drar i kedjan. Den gnisslade ännu högre. Han rynkade pannan.

— På en sådan cykel får man inte cykla. Det är farligt.

Plötsligt ryckte han cykeln ur pojkens händer. Han lyfte upp den och kastade den med kraft på asfalten. Metallen slog med ett dovt ljud mot betongen. Pojken skrek.

Polisen tog ett steg bakåt och sparkade med full kraft mot framhjulet. Ek­rarna böjdes, hjulet blev snett. Han sparkade igen mot ramen. Ett krasande ljud hördes, styret vred sig, kedjan hoppade av och hängde löst.

— Snälla! Gör inte det! Det är en present från pappa! Jag har inte gjort något fel! — pojken grät nu och torkade ansiktet med smutsiga händer.

Men polisen stannade inte. Han sparkade ytterligare en gång mot ramen tills den var helt böjd. Den gamla cykeln låg på asfalten som en trasig leksak.

Människor började samlas. Vissa tog fram sina telefoner, andra skakade på huvudet. Gatan blev tyst. Bara barnets gråt hördes.

Polisen suckade djupt, tittade på den trasiga cykeln och sedan på pojken. Och sedan gjorde han något som fick hela gatan att tappa hakan.

Polisens ansikte var inte längre strängt. Han satte sig på ett knä och sade mjukt:

— På den här cykeln kunde du ha ramlat allvarligt. Bromsarna fungerar nästan inte. Ramen är sprucken. Det är farligt.

Pojken snyftade och förstod inte varför det måste ske på det här sättet.

Polisen reste sig, tog honom i handen och ledde honom över gatan. Människor flyttade förvånat åt sidan. De gick in i den närmaste leksaksaffären.

Några minuter senare kom de ut igen. Polisen puttade fram en helt ny, färgglad cykel med glänsande ram, breda däck och en klart klingande ringklocka.

Han stod kvar framför pojken och räckte honom styret.

— Den här är säker. Och din pappa skulle säkert vilja att du cyklar på just en sådan här cykel.

Pojken stod stel. Han kunde inte tro det. Sedan rörde han försiktigt vid styret, som om han var rädd att det var en dröm. Tårarna rann igen nerför hans kinder, men nu av glädje. Han kramade polisen och torkade ansiktet mot hans uniform.

Gatan, som bara en minut tidigare mumlat ogillande, såg nu helt annorlunda ut. Människor log.

Och pojken satte sig på sin nya cykel och cyklade för första gången på länge inte till ljudet av en gnisslande rostig kedja, utan till det klara ljudet av en cykelklocka.