Min man kom hem med en ung älskarinna och gav mig generöst bara en timme på mig att packa mina saker och lämna hans lägenhet; men han kunde inte ens föreställa sig vad jag skulle göra sedan — och snart ångrade de båda bittert sin handling.

Jag stod lugnt och diskade i köket. Kvällen var stilla och vanlig, ingenting tydde på problem. Plötsligt ringde dörrklockan. Vid den tiden kom nästan ingen på besök.

Jag gick mot dörren, öppnade… och stod stel i en sekund.

På tröskeln stod Mark — min ex-man. Men det som förvånade mig mest var att han inte var ensam.

Bakom hans axel stod en ung kvinna. Cirka tjugofem år gammal, inte mer. Långt blont hår, markant smink och en kort gul klänning.

Av förvåning kunde jag inte säga något och tog bara automatiskt ett steg åt sidan. De klev in i lägenheten.

— Vad är det, har du blivit döv? — knäppte Mark med fingrarna framför mitt ansikte.

Jag blinkade och försökte förstå vad som hände.

— Vad?

— Du har en timme, — sa han kallt. — Packa dina saker och försvinn härifrån.

Först förstod jag inte ens vad han menade.

— Ursäkta… vad?

Mark suckade irriterat.

— Jag sa att du ska packa dina saker. Vi behöver den här lägenheten.

Han nickade mot kvinnan.

— Det här är Emma. Min nya flickvän. Vacker, eller hur?

Kvinnan log lätt och tittade på mig som om hon bedömde ett gammalt möbelstycke.

Mark och jag hade levt tillsammans i nästan tjugo år. Vi skilde oss för lite mer än ett år sedan. Vår skilsmässa gick lugnt till. Då sa han att han var trött på äktenskapet och ville börja ett nytt liv.

Ärligt talat var jag också trött på hans ständiga otrohet.

När vi skilde oss förklarade Mark generöst att han lämnade lägenheten till mig. Vid det tillfället hade han redan en annan kvinna. En rik affärskvinna som han snabbt flyttade ihop med.

— Ta den här lägenheten, — sa han då. — Vi har ett bättre boende.

Och jag fortsatte lugnt att bo här. Tydligen hade hans rika älskarinna lämnat honom, och av någon anledning tror jag att Emma har något med det att göra.

Och nu stod han vid min dörr och krävde att jag skulle flytta.

Först ville jag ringa polisen. Men sedan bestämde jag mig för att se hur detta skulle sluta.

— Mark, låt oss prata lugnt, — sa jag. — Vi har ju trots allt levt tillsammans i tjugo år.

Han log.

— Vi har inget att diskutera.

Och han lade demonstrativt sin arm om Emmas midja.

— Emma, välj ett rum. Här finns bara två. Ett med balkong. I det andra gör jag ett arbetsrum.

— Jag vill ha det med balkongen, — sa hon medan hon såg sig omkring i lägenheten.

Då förstod jag att detta cirkus måste ta slut. Och jag gjorde något som fick älskarinnan att gråta när hon lämnade min lägenhet och min man att bittert ångra sin brutalitet.

— Vänta en minut, — sa jag lugnt. — Mark, låt oss gå in i rummet och prata.

Han tvekade en stund, men nickade sedan. Vi gick in i vardagsrummet.

Jag stängde dörren och tittade lugnt på honom.

— Den här lägenheten står på mitt namn.

Han viftade bort det.

— Kom igen.

— Du stod ju själv på när du fick problem med ditt företag. Kommer du ihåg notarie? Dokumenten? Signaturerna?

Mark var tyst.

Jag tog fram en mapp med dokument och öppnade den framför honom.

— Titta. Lägenheten är helt min.

För några år sedan fick han allvarliga problem med sitt företag och föreslog själv att egendomarna skulle stå på mitt namn så att fordringsägarna inte kunde ta något. Då sa han att det bara var en tillfällig åtgärd. Senare gick hans företag definitivt i konkurs.

Han tittade länge på pappren och suckade sedan tungt.

Och plötsligt försvann allt hans självförtroende.

— De kastade ut mig, — sa han mjukt.

— Vem?

— Sofia.

Nu blev allt klart. Hans rika flickvän hade kastat ut honom.

— Och du bestämde dig för att komma hit? — frågade jag.

Han vände bort blicken.

— Jag har helt enkelt ingenstans att bo.

Jag stängde lugnt mappen.

— Mark, du har inget här. Enligt dokumenten är allt mitt.

Han försökte säga något, men kunde inte hitta orden.

— För övrigt står bilen och sommarhuset också på mitt namn. Du skrev på allt själv när du försökte rädda ditt företag.

Han sjönk långsamt ner på soffan.

— Emma vet inte… — sa han mjukt. — Hon tror att allt går fantastiskt för mig.

För en stund kände jag till och med lite medlidande med honom. Men bara för ett ögonblick.

— Mark, du har själv gjort det här valet. Du har förstört allt vi hade. Nu är det mitt liv och det här är mitt hem.

Han var tyst länge, reste sig sedan och gick mot dörren.

— Vi går, — sa han kort till Emma.

— Vänta… — sa hon förvirrat. — Du sa ju att det här var din lägenhet.

Mark svarade inte. Han öppnade bara dörren och gick ut.

Kvinnan stod kvar en sekund förvånad och skyndade sedan efter honom.