Jag kallade på en rörmokare för att laga blandaren – och det var min exman som dök upp, en man jag inte sett på sju år: efter att ha tittat runt i lägenheten som jag köpt och renoverat själv bestämde han sig plötsligt för att vi borde börja om från början .

Jag vaknade av ett märkligt ljud från badrummet. Efter några sekunder stod det klart: min nya, snygga och inte billiga blandare hade bestämt sig för att i dag arbeta efter sina egna regler. En tunn stråle sprutade åt sidan och spred sig självsäkert över handfatet.

Paniken kom snabbt. Jag grep tag i handdukar, stängde av vattnet och satte mig på badkarskanten, försökte att inte svära högt.

Jag är inte en sådan kvinna som genast ropar på hjälp. Jag kan hålla i en skruvdragare och skruva upp en hylla. Men VVS är för mig ett område där man inte ska leka hjälte. Ett felsteg – och sedan är det grannarna under som får renovera.

Jag gick in i appen för hantverkare, beskrev problemet och tryckte på ”boka”.

När de ringde upp lät rösten märkligt bekant. Men i sådana stunder analyserar man inte intonationer. Man vill bara att det ska sluta läcka.

En timme senare ringde det på dörren. Jag öppnade – och stelnade.

På tröskeln stod min exman. Mark. Mannen som för sju år sedan packade sina saker, sa att jag hade blivit tråkig och gick till en ”ung, lättsam och inspirerande” tjej.

Vi hade inte setts under alla dessa år. Vår son hade vuxit upp, underhåll behövdes inte. Han gratulerade mig inte ens på högtider. I mitt liv existerade han helt enkelt inte.

Och nu stod han i hallen med en verktygslåda.

Åldrad. Avmagrad. Med grått ansikte och trötta ögon. I en arbetsjacka med massor av fickor och slitna skor.

Och jag stod i min nya lägenhet, som jag själv betalat för, själv renoverat.

— Anna? kisade han. — Är det verkligen du?

— Det är jag. Kom in, när du ändå är här.

Jag blev förvånad över mitt eget lugn. Inombords var allt spänt, men utåt var jag helt samlad.

Han gick tyst in i badrummet utan att ens försöka småprata. Arbetade snabbt och säkert. Tio minuter senare slutade vattnet droppa och rummet blev tyst igen.

— Du har det mysigt, sa han och torkade händerna. — Man ser att du har lagt ner mycket.

— Hur mycket är jag skyldig?

Han tvekade, kliade sig i nacken.

— Äsch. Ska vi ta en kopp te? Vi är ju ändå inte främlingar.

Jag nickade. Jag blev själv nyfiken på vad som skulle hända härnäst.

I köket stannade han upp, satte sig långsamt vid bordet och drog handen över bänkskivan.

— Du lever bra, sa han utan att dölja sin avund.

— Helt okej, svarade jag. — Jag jobbar. Lever lugnt.

— Och kärlekslivet? frågade han. — Har du gift om dig?

— Nej. Jag har det bra som det är.

Han nickade, tog en klunk te och började plötsligt prata. Om hur allt hade gått snett för honom. Hur den där ”unga och inspirerande” visade sig vara för krävande. Hur han var tvungen att flytta ut, hur han nu bodde hos sin mamma igen och tog tillfälliga jobb.

Jag lyssnade tyst.

Sedan reste han sig, gick runt i rummet, tittade på soffan, på tv:n, på fönstren.

— Det är mysigt här, sa han i en annan ton. — Man känner verkligen att det finns en husmor här.

Han vände sig mot mig, och i hans blick blixtrade något obehagligt.

— Du vet, Anna, började han mjukt. — Jag tänkte… Kanske är det ett tecken. Vi är ju båda ensamma. Du bor ensam, jag också. Varför krångla till det?

Jag var tyst.

— Man kan ju börja om, fortsatte han. — Glömma allt. Jag har förstått mycket. Då var vi unga och dumma.

Han gjorde en paus och tillade:

— Kanske kan jag bo hos dig? En kvinna behöver ju en man i huset. En husets herre. Jag kan hjälpa till – hemma, med renovering. Det är ju lättare tillsammans.

Jag reste mig långsamt från stolen.

— Så du föreslår att jag ska förlåta dig och låta dig flytta in? frågade jag lugnt.

— Ja, sa han självsäkert. — Vi är ju vuxna människor. Man måste kunna förlåta.

Jag såg på honom och plötsligt förstod jag mycket tydligt vad jag kände. Inte bitterhet. Inte smärta. Utan förvåning över hur vissa män uppriktigt tror att världen alltid står i skuld till dem.

— Mark, sa jag. — Ta din låda.

— Va?

— Bokstavligen. Ta dina verktyg och gå.

Han blev ställd.

— Är du allvarlig? Tänk efter. Det är svårt att vara ensam. Vem ska hjälpa dig? Vem ska skydda dig?

— Hejdå, sa jag och öppnade dörren.

Han mumlade något om otacksamhet och min karaktär, men jag lyssnade redan inte längre.

När dörren stängdes lutade jag mig mot väggen och andades ut.

I spegeln såg jag en kvinna som själv byggt sitt liv. Som inte väntar på någon ”herre” och inte behöver tillåtelse för att vara lycklig.

Ibland kommer ex tillbaka just när allt äntligen går bra för dig. Som om någon signal plötsligt aktiveras inom dem.

Och varje gång säger de samma sak: ”Låt oss börja om.”

Hur skulle du ha gjort i min situation?