Bebisen grät oavbrutet i tre dagar och sov knappt alls. Läkarna insisterade på att det bara var kolik och skrev ut medicin, men gråten slutade inte.

Allt förändrades när pappan av en slump lade märke till en märklig detalj på barnets ben. Nu varnar han andra föräldrar för att vara mer uppmärksamma och inte ignorera sådana till synes obetydliga saker.

Paret hade alltid varit noggranna och planerat allt i förväg. När de fick veta att de väntade barn började de förbereda sig direkt. De läste böcker, gick kurser och handlade enligt listor. De täckte eluttagen i lägenheten, skyddade hörnen och tog bort alla onödiga saker. De trodde att de på så sätt kunde skydda barnet från alla problem.

Bebisen föddes lugn. Han sov bra, grät sällan och lugnade sig snabbt. De första månaderna gick utan några särskilda svårigheter. Föräldrarna anpassade sig till den nya rytmen och började tro att de helt enkelt hade haft tur.

Men en natt förändrades allt.
Till en början började barnet gnälla tyst. Efter några timmar blev gråten högre, och framåt kvällen hade den förvandlats till ett oavbrutet skrik. Han gick inte att lugna, varken i famnen eller i spjälsängen. Kroppen var spänd, ansiktet blossande rött och andningen ansträngd.

Pappan bar barnet runt i rummet och försökte vagga honom. Mamman provade allt hon kunde komma på. Barnet matades, blöjan byttes och han bäddades in varmt. Det var varmt i lägenheten, men gråten fortsatte.

Mot kvällen åkte föräldrarna till akutmottagningen. Läkarna undersökte barnet, kontrollerade hans vitala värden och sa att det var vanlig kolik, något som är vanligt hos spädbarn. De rekommenderade massage och ögondroppar och skickade hem dem.

Föräldrarna litade på läkarna.

De följande två dagarna sov barnet knappt alls. Gråten fortsatte dag och natt. Föräldrarna turades om, bar honom i famnen och gick runt i lägenheten, men utan resultat. Tröttheten ökade och oron växte.

Den tredje natten skickade pappan sin fru för att vila och blev ensam kvar med barnet. Han spände fast bärselen mot bröstet och gick långsamt från rum till rum, försökte att inte stanna. Med tiden blev barnets skrik svagare och övergick i tung andning.

När barnet hade lugnat sig lite satte sig pappan ner och tittade noggrant på honom. Han märkte att det ena benet rörde sig normalt, men det andra rörde sig knappt och hölls böjt. Det kändes märkligt.

Pappan knäppte upp kläderna och undersökte benen. Till en början såg allt normalt ut. Sedan tog han av strumporna och lade märke till en mycket märklig detalj.

Den ena foten var normal. Den andra var svullen, varm och mörkröd. Mellan tårna satt en tunn tråd, nästan osynlig. Det var ett långt hårstrå. Av färgen att döma var det mammans hår.

Det hade lindat sig runt barnets tår och stramade åt hårt. Blodflödet hade strypts av det tunna hårstrået, och huden hade börjat läka över håret.

Pappan väckte sin fru och de åkte genast till sjukhuset. På akuten visade de läkarna barnets ben. Reaktionen var omedelbar.

Det var inte kolik.

Barnet fördes snabbt till operationssalen. Läkarna sa att om de hade väntat längre kunde konsekvenserna ha blivit oåterkalleliga.

Föräldrarna hann precis i tid. För en vuxen hade ett tunt hårstrå inte varit något stort problem, men för ett spädbarn, vars hud fortfarande är mycket tunn, höll det på att leda till amputation.