Lärarna på skola nr 17 hade i flera dagar med oro följt det märkliga och oroväckande beteendet hos en av eleverna — nioårige Lesha. Varje dag, så fort klockan ringde, försvann pojken från klassrummet och gick till ett mörkt, nästan bortglömt hörn av skolgårdens baksida, dit nästan ingen vågade gå.

På denna övergivna plats satte han sig på knä och började gräva i jorden med bara händerna. Sand och jordklumpar fastnade på hans hud och lämnade repor och blåmärken, men Lesha stannade inte. Han arbetade med en skrämmande noggrannhet — exakt tio minuter, lade varsamt ner några föremål i gropen, fyllde igen den och slätade ut jorden som om inget märkligt hade hänt. Sedan gick han tyst därifrån och lämnade bara svagt synliga spår efter sig.

Till en början trodde lärarna att det bara var en barnlek — märklig, men ofarlig. Men med tiden blev det tydligt: det här var ingen lek. Allt såg för målmedvetet, för genomtänkt ut. Lesha gjorde det varje dag, vid samma tid, på samma plats, med samma rörelser — som om han utförde en farlig ritual.

Till slut orkade en av lärarna från lågstadiet inte längre hålla sig. Hon bestämde sig för att följa efter honom och gömde sig försiktigt bakom träden. Lesha gick som vanligt till baksidan av skolgården. Han grävde upp en liten jordhög, tog fram en plastpåse ur ryggsäcken och lade den i gropen. Sedan täckte han igen och slätade till jorden, som om han utförde ett hemligt uppdrag.

Lärarinnan kom fram ur sitt gömställe och kallade tyst på honom:

— Lesha… Vad gör du här?

Pojken ryckte till, frös till och hans lilla kropp verkade stelna av skräck. Han sänkte blicken och efter en lång paus sa han med svag, knappt hörbar röst:

— Jag gömmer…

— Vad då? — frågade hon försiktigt.

Lesha blev åter tyst, hans fingrar darrade nervöst. Sedan pekade han på marken:

— Läroböckerna… Jag tar med dem varje dag och begraver dem, så att pappa inte hittar dem.

Lärarinnan satte sig på huk bredvid honom och försökte dölja sin egen fasa. Hans blick mötte inte hennes.

— Varför gömmer du dem för din pappa? — frågade hon.

— Han… han blir arg när han dricker. En gång rev han sönder alla mina läroböcker och skrivhäften. Han sa att jag inte skulle studera utan städa golv och laga mat. Men jag… jag vill studera. Jag älskar skolan. Om han förstör allt igen, kommer jag inte kunna längre.

Hennes hjärta drog ihop sig. Pojken satt framför henne — mager, med uppskrapade händer och smutsiga kläder — och berättade detta med en hemsk lugnhet, som om han talade om vädret och inte om rädsla och våld.

Lärarna insåg den fruktansvärda sanningen: bakom dessa tysta, dagliga handlingar gömde sig en värld av fara, ensamhet och ständig rädsla. Lesha riskerade varje dag allt för att gömma sina små skatter, för för honom hade kunskap och lärande blivit ett sätt att stå emot ett hot han inte kunde bekämpa på något annat sätt.

Lärarinnan satt länge bredvid honom utan att hitta orden. Sedan kramade hon honom försiktigt och lovade: nu skulle han aldrig mer vara ensam.